Så, ett nytt försök med Hanoi, och det börjar med två timmars försening ut från Singapore. Lite trist, då vi bokat ett svindyrt (min åsikt, prisvärt Olas åsikt) hotell i Hanoi och jag verkligen hade sett fram emot att få äta en mysig middag där innan det var dags för skönhetssömnen och uppstigning innan 7. Nåja, vi kommer fram till Sofitel Legend Metropole vid niotiden och checkar in på ett väldigt vackert rum.
Vi får även en fantastisk middag, och jag får känna lite på det som ska vara Vietnams kulinariska upplevelser, något jag inte alls upplevde sist vi var här, jag och lillebror. Men nu, färska vårrullar, räkpannkaka, grillspett, O’s trilogi av ank- foie gras, allt var väldigt väldigt gott.
 |
| Hotellet exteriört |
Onsdag morgon hämtas vi och åker 3 timmar buss mot Halong Bay. Ett stopp på ett såntdär obligatoriskt försäljningsställe av traditionellt hantverk, här både textil, stenskulpturer (jättekul att frakta hem) och tavlor. Nåja, om det nu är sant som det sägs att sakerna säljs till förmån för krigsskadade så känns det bra att spendera. För att göra en liten tänkvärd parentes, än idag skadas flera tusen varje år av minor som finns kvar sedan Vietnamkriget (eller som det kallas här, the American War).
 |
| Ola funderar på att slå till på en trädgårdsbuddha |
Väl i hamnen i Halong Bay inser vi att vi inte på något sätt är de enda som tagit oss hit. Djonkerna ligger på rad i hamnen, och totalt lär det finnas 850st, alla redo att lasta mellan 16 och 40 turister. Vår båt tar 16 passagerare och jag får direkt intrycket att vi är ett glatt gäng. Australiensare, britter, amerikaner, fransmän och så då två svenskar. I mitt nästa liv ska jag bli australiensare, mer lättsamma människor tror jag inte jag träffat.
 |
| Vår lilla hytt |
 |
| Spenderades en hel del tid på däck, med denna utsikt |
Över en härlig lunch med fisk, tofu, grönsaker, bläckfisk och biff lär vi känna två amerikanska tjejer som båda jobbar som dietister. Hmm, intressant. Ingen risk för jobbrist i det landet. Man blir skrämd när Allie berättar att hon får in barn i 2-3årsåldern som är obese, lider av fetma, och att gastrisk bypass numera blir mer och mer av bantningsmetod än sista utväg. Och kanske framför allt av att de möter patienter som är helt utan insikt, eftersom alla de känner och hela deras familj ser likadana ut, då är det väl inget konstigt eller sjukligt? Alla ser väl ut såhär? Pust.
Halong Bay är verkligen precis så vackert som förväntat. Limestonerocks, precis som i El Nido i Filippinerna där vi var i somras. Här är dock vattnet inte lika klart, men det går väl att förstå att det är ett världsarv. Vi får första eftermiddagen besöka Amazing Cave, som är en helt enorm grotta, med fina formationer. En fransman bestämmer sig för att förhöja vår upplevelse och plockar fram en trumpet som han spelar på under hela promenaden upp till grottan och väl i det största rummet i grottan toppar han med Ave Maria. Så otroligt oväntat, vackert och stämningsfullt.
 |
| Många båtar vid grottan |
Tillbaka i båten får vi en middag som är minst lika bra som lunchen och till och med avslutas med tårta och sång för Dave som fyller 50 imorgon. Besättningen drar ner skratt när de sätter tårtan framför Henry, som inte riktigt förstår men håller god min tills han förstår misstaget. En grupp som förs samman såhär för något dygn kan vara en ganska stiff upplevelse, men inte med det här gänget. Mycket skratt och mycket prat och det var verkligen genuint roligt.
Andra dagen i bukten bjuder först kajaktur bland klippor och mitt i en flytande by. Här ute i Halong Bay finns fyra flytande fiskebyar med 500-1000 invånare per by. Alla bor alltså på flottar och lever hela sina liv här. Det finns skola för barnen upp till sjätte klass och en gissning är att det också är så länge de flesta går i skolan. Man gifter sig bara med personer från någon av de andra flytande byarna och man följer i föräldrars fotspår och försörjer sig på fiske och då kanske viss kajakuthyrning till turistbåtar.
Till eftermiddagen hade vi bokat klippklättring och det var inte utan lite nerver som jag antog den utmaningen. Har bara testat klättervägg innan och nu gick vi iland på en strand, med klippor som reser sig rakt upp (i mitt tycke) och är hur höga som helst. Instruktörerna förbereder tre olika leder uppför klippan, av olika svårighetsgrad. Den svåraste lämnas åt den lokala guiden, som i sina flip-flops fullkomligt flyger uppför klippan och får det att se ut som en söndagspromenad. Ingen av oss var ens i närheten av att klara den leden och han gör det i flip-flops. Suck.
Nåja, vi kämpade på med de båda enklare lederna och vilken adrenalinskjuts det är att försöka hitta en väg upp, nästa förflyttning för fötterna och ett säkert grepp med svettiga, hala händer. Jag trodde jag skulle tycka det var lite pinsamt att alla andra tittade på medan jag hängde där, men väl på klippan var jag så koncentrerad på att inte ramla ner att allt annat bara försvann. Man har givetvis en klättersele på sig och är säkrad så, men man vill ändå inte för allt i världen tappa greppet eller halka med fötterna. Trots några skrapsår och ännu fler blåmärken gav detta definitivt mersmak, jag vill få fler såna adrenalintoppar!
 |
| Ola in action |
 |
| Jag stretar på |
 |
| Klippväggen och stranden vi var på |
Igår bestod största delen av dagen av transport tillbaka till Hanoi. Först tillbaka till hamnen i sakta mak och vi fick några timmar i nästan solsken på däck. Sedan dryga tre timmar bilåkning igen. Och sedan dags att ge sig ut i kaoset i Hanoi. Trafiken är fullkomligt vettvillig, jag är förundrad och mycket tacksam att vi inte en enda gång hamnade under en bil, motorcykel, cykeltaxi eller vespa. Ännu en underbar middag på 69, där den gröna papayasalladen var så god att vi fick beställa in en extra att okynnesäta och vårrullarna var sådär krispiga och goda så man önskar att de aldrig ska ta slut. Jag kan inte komma ihåg att jag och lillebror åt mycket gott i Vietnam, men den här gången har maten varit helt fenomenal.
Efter middagen vet jag inte vad som hände, men vi gick helt bananas på lacquerwareaffären och kom hem med skålar, lyktor, fat och tavlor i ohyggliga mängder. Lacquerware är ett speciellt hantverk och vi hittade alltså alldeles för mycket som vi ville ta med hem. Mamma och pappa, Gerd och Roger, lillebror och Emelie, härmed uppmanas ni att inte fylla era resväskor, ni kommer att få hjälpa mig att undvika en förmögenhet i övervikt.
Det har verkligen varit en fin helg i Vietnam, och hör ni hur galet det låter? En helg i Vietnam. Att det bara låter sig göras. Tacksam är jag, så otroligt tacksam för den här chansen att få vara i den här delen av världen ett tag. Jag försöker verkligen ta det tillvara.
