Sista kvällen

Det är inte bara enkelt och glädjefyllt de här sista dagarna. Givetvis ska det bli fantastiskt att få bo med finaste Ola, i Singapore, och under de tristaste månaderna på året. Jag skulle inte byta bort det mot något. Men… att säga hejdå till familjen, till bästisarna och kollegorna, att krama Joppe hejdå och att lämna huset som jag älskar, det är ledsamt. Trots att det bara handlar om fyra månader och trots att jag kommer få besök i en lång härlig rad så är de här sista dagarna inte roliga. Jag känner igen känslan från när jag ska ut på långresa, de sista dagarna är alltid lite ångestfyllda. Inte så att jag ens överväger att inte åka eller något sånt dumt, men ändå så att det känns lite i magen.

Det kanske helt enkelt är det som är resfeber.

The mouse next door

Jag har verkligen mysiga grannar, och mysigast måste väl vara den granne som gör att jag får möta dessa små konstverk när jag är ute och tränar. Ni har säkert hört talas om Åsas Tomtebod, och Åsa själv är en härlig, spontan och kreativ kvinna som nu bestämt sig för att vi ska få njuta av hennes kreationer i deras naturliga miljö. Tack!

Det nya arbetarpartiet

Jag är ju om det inte framgått, ganska blå. Min röst föll på M och det bl.a. för att jag tror på den ”nya” inriktningen som Sveriges nya arbetarparti.
Men, igår kunde jag inte låta bli att fnissa för mig själv… det skulle vara kretsmöte hemma hos pappsen och när jag hämtade Joppe körde första deltagaren upp på uppfarten.


I sin Jaguar. Med slips, skjorta, slipover och blå kavaj med klubbmärke. Med händer dignande av klackringar i guld. Med det vita håret vattenkammat och prydligt. Helt enkelt en moderat av gamla stammen.
Och där stod jag, i fjällrävenbyxor och craft underställströja. Och kände ändå att jo, det finns plats för alla i M nu, det gör det.

Ett hyllningstal till....

...min snabbaste kompis, Jossan. I onsdags hade vi ännu en av våra myskvällar, och bättre sätt att spendera en vardagkväll kan jag inte tänka mig. Jossan är den envisaste, mest målmedvetna, drivna, effektiva tjej du kan tänka dig och det har tagit henne till den absoluta toppen inom löpning i Sverige. Jag har haft nöjet att vara med på några tävlingar, och stoltheten vet inga gränser när den lilla kenyanen slår personligt rekord, gång på gång. Jag vet hur mycket träning som ligger bakom, och hur hon pressar sin kropp och hjärna till stordåd på stordåd, all framgång är verkligen resultatet av riktigt hårt arbete. Med ett krävande ”vanligt” arbete och 15-20 mil löpning i veckan, hur mycket tror energi tror ni att ni haft över? Det här är tjejen som ändå lagar näringsriktig och inspirerad mat varje dag, har kvalitetstid med sin man, hinner med att träffa mig åtminstone en gång i veckan, står i kiosken på fotbollsmatcher och gör allt med ett leende och entusiasm. Vilket förslag jag än kommer med, det må vara tjejkvällar på bilhall, temafest med vininnorna eller vandring på Store Mosse, samma entusiasm, och den är smittande.

Så håll ögonen på den här tjejen:

(Dock här i brottaroutfit på sin möhippa, men det här skrattet dyker upp allt som oftast)

Hennes 7e placering i SM för några helger sedan är bara början på en lång och framgångsrik karriär. Var så säker. Hennes vidare framgångar kommer ni kunna följa här, jag har så svårt att låta bli att skryta om henne.

Kommer sakna dig vännen.

Så blev det som det inte fick bli...

Usch då, det som inte skulle hända, hände ändå. Jag tror allt har sagts det senaste dygnet om SDs inträde i vår riksdag, och jag kan bara hålla med alla de kritiska och besvikna röster som hörts. Nu hoppas vi bara på en bra regeringslösning och att inte SD kommer kunna ha något inflytande att tala om.

För mig personligen flöt valdagen på väldigt bra, och det var precis lika roligt som det brukar vara. Jag har fina valförättarkollegor, välkomnande och duktiga på att få även förstagångsväljare att känna sig säkra på hur allt ska gå till. För en liten procedur är det allt, och jag tycker det är så viktigt att det ska vara enkelt och roligt att rösta, om man röster för första gången för att man uppnått rätt ålder eller om det är för att man fått sin rösträtt nyss. Vi har ett valsystem att vara stolta över, det är säkert in i minsta detalj och vi kan verkligen vara säkra på att inget fuskande förekommer. Det tar vi för givet, men tänk så många som inte kan lita på sina system. Då hade jag kunnat förstå ett visst soffliggande, men i våra val där varje röst är lika mycket värd? Nä, kommer aldrig att förstå de 18% som inte tog sig till vallokalen. Latmaskar.

Imorgon är en viktig dag....

Jag ser verkligen fram emot det, att vara valförrättare är ett av de roligaste uppdragen jag kan tänka mig. Att få ha en del, om än liten, i den fina och viktiga process som är vår demokrati. Vi vet ju såklart att det inte är en självklarhet i alla länder, men tänker vi verkligen på det så mycket som vi borde? Inte om man ser till valdeltagandet, som borde vara hundraprocentigt.

Imorgon känns det som att det inte bara är ett val mellan rött och blått, även om jag såklart hoppas hoppas hoppas att Fredrik får bli statsminister igen. Det finns något som är större än så, att hålla SD utanför riksdagen. Tyvärr tror jag faktiskt inte att det kommer att lyckas, jag är rädd att vi på måndag har gamla nazister i vår riksdag och det känns helt helt galet. Vad händer med det fina, öppna, mångkulturella land som jag är så stolt över? Nä, nu gäller det att vi röstar mangrant och visar vad vi tycker.

Så nu blir det soffan, en sista kik i valhandledningen och sen en tidig kväll. Imorgon tidig uppstigning och kl 8 börjar vi. 14 timmar senare hoppas jag vi jublar tillsammans på valvakan!

Fix och trix...

Det är visst inte bara att packa bikini och klänning och flytta... listan över saker som ska göras har blivit rätt lång... började med att försöka säga upp så mycket som möjligt för att inte dras med en massa fasta kostnader. Fasta kostnader går dåligt ihop med ingen inkomst säger gymnasieekonomen i mig... Så bredband, bil, hyra, bye bye. Mest jobb har det varit med huset. Det optimala hade såklart varit att få hyra ut till någon jag känner, som kunde ta huset som det är, men jag känner ingen bostadslös. Vilket kanske egentligen är bra.
Så igår var Helene hos mig och inspekterade, och nu finns huset på Bo i Smålands hemsida. Att göra om ett singelhus till semesterboende för 9 danska skidåkare tar en liten stund. Och en hel del svett. Tisdag kväll tackade jag återigen min lyckliga stjärna för fin vän och fina föräldrar, då det bars tusen kartonger, sängar, tv-apparater och soffor. Men resultatet blev bra, till och med kanske bättre än innan. Iaf har jag hängt i soffan på dess nya plats två kvällar i rad, något jag inte brukar. Kanske iofs har något med tempot i tisdags att göra.
Så nu hoppas jag på danskinvasion och helst då den renliga, skötsamma familjetypen. Vill inte ens tänka på hur mitt hus, min borg kommer se ut om det istället blir ett grabbgäng som kommer.... pust...

Det är alldeles lugnt och alldeles tyst...

Ikväll är en sån kväll jag tror att jag kommer sakna. Jag vet att jag inte kommer sakna de där kvällarna när jag bara stressar, måste ut med hunden, måste laga mat till matlådan, måste fixa frukostmackan, måste tvätta, måste dammsuga för drivorna med grus börjar bli för höga att kliva över, måste bära in ved och det är en meter uppblåst snö framför dörren, måste elda för att huset håller 16 grader, måsten måsten måsten....
Men så finns det kvällar som den här, när vedspisen knäpper lite, det är varmt och ombonat, luktar rent i hela huset, ljusen är tända, det regnar så att det smattrar mot taket. Joppe ligger hoprullad som en liten varm och mjuk kringla och är sådär fin så att det gör alldeles ont i hjärtat. Och det är alldeles tyst, alldeles lugnt och det finns inte ett måste. Då är livet som finast på Sjölid.

Hur hamnar jag där?

Hösten 2008 träffades jag och Ola för första gången, och det var verkligen speciellt. Vi var båda klara över att vi var något att satsa på och hade en härlig höst tillsammans. Över jul och nyår åkte vi till Thailand, njöt av Koh Chang, Koh Kood och inte minst några fina dagar på Shangri-La i Bangkok. Molnen på vår himmel var utan tvekan pendlandet, att Gislaved ligger långt från Stockholm konstaterade vi fort och det slet verkligen på oss att lägga 10 timmar i bilen varje helg. På våren 2009 gick det inte längre och det var med mycket sorg som vi bestämde oss för att inte ses mer.

I augusti 2009 fick Ola ett erbjudande han inte kunde motstå och åkte till Singapore, och där är han kvar ännu. Efter att ha rest tillsammans i fyra fina veckor nu i sommar, fanns det inget annat för mig än att åka tillbaka. Nu äntligen ska vi få tid på "neutral" mark, utan stress och pendlande och bara få vara. Leka vardag ihop och ser vart det tar oss. Det ser jag verkligen fram emot. För finare man får man leta efter. Närmare bestämt i 30 år :)

Det var här någonstans det började, Oslo kan vara väl så romantiskt )

Hur hamnade jag här?

Enkelt svar: tack vare Alexandra. Du har under flera år tyckt att jag borde börja blogga, att jag har åsikter och du har vetat att jag gillar att skriva. Dessutom tycker du Resdagboken är hopplöst svårarbetad och omodern :)
Och nu, när mitt Singaporeäventyr är ett faktum, kändes det rätt att blogga för första gången. Tanken är väl framför allt att det ska bli ett sätt att dela min nya vardag med er, att på ett enkelt och opretentiöst sätt kunna visa vad vi hittar på och hur livet ter sig där vid ekvatorn.
Jag vet inte hur ofta jag kommer känna för att skriva, vad jag kommer ha för inriktning, men jag kan tänka mig att det blir en blandning av vardagsskildring, reseskildring, bokrecensioner (för läsa, det ska jag) och reflektioner över en rad sommarpratare (än så länge är det min enda plan, att lyssna på varenda en).

Och äventyret börjar nu, med förberedelser inför avresan.

Kul om ni vill följa med!