Jetlaggad

Klockan är halvsju på morgonen och jag har hunnit svara på 518 jobbmail (känns det som iaf), kollat fb, kollat dn, ringa till O, kollat banken (ingen munter läsning). Effektivt med jetlag får jag säga.
Nåja, nu äntligen börjar det närma sig planerad uppstigningstid och det är dags påbörja andra mässdagen.
Var fantastiskt roligt att få munhuggas med kollegorna igår igen, jag har saknat dem! Och som alltid kul att träffa våra kunder från hela världen. Här är ett så internationellt klientel på mässan, att spana ut i mässgången gjorde att det nästan kändes som att vara hemma i Singapore :)

Hipp hipp hurra

... för O som fyller år idag! Jag får inte säga hur ung han blir, men kan väl ändå säga att han var väldigt noga med att det fortfarande är ett år kvar som.... ja, inte 40-åring. Eftersom jag har det tveksamma omdömet att åka hem på själva födelsedagen, firade vi igår, med Marie, Eva, Maria och Daniel.

O själv gjorde en heroisk insats redan i onsdags kväll:

Denna mandelkvarn. Inte visste jag att det var en mandelkvarn det skulle till för att hela 4 personer skulle kommentera ett inlägg, jippi :)

Och jo, jag och torrjästen kom väl överens och frossandet var ett faktum. Galet så gott det är med semla!

Idag fortsätter semlekalaset, i eftermiddag kommer Nina, Susanne och Karin. Jag förnekar att det är för att säga hejdå eller så. Precis som jag vägrar att packa eller leta upp min flygbiljett. Jag tänker att om jag inte gör de där sakerna så kommer jag inte behöva åka. Strutsbeteende? Jajamen.

Men nä, det är obönhörligen dags. Ikväll sent går mitt flyg och imorgon bitti är jag i Frankfurt, redo för mässa. Tisdag kväll/natt äntrar jag Sjölid igen och onsdag morgon sitter jag i bubblan på väg till Smålandsstenar. Hur kan fyra månader gå så fort?

Dags för semla

Jag trodde väl knappt det var sant när jag för Nina nämnde det stora hemmafruproblemet att få tag i mandelmassa och hon säger att Imme tagit med sig en mandelkvarn till Singapore. Så stort är mannens matintresse, att han av sina begränsade kilo bagagevikt prioriterar en mandelkvarn. Och inte är det vilken mandelkvarn som helst heller, utan exakt en sån som mamma har, vilken barndomsnostalgi. Så nu är den här hemma och imorgon kväll och på fredag ska det, om allt går som jag och torrjästen tänkt, serveras semlor till hungrande svenskar. Mums.

Sista helgen i Singapore...

Helt otroligt, nu har snart fyra månader gått. Jag tänker inte sammanfatta ännu, kanske aldrig, men det är ändå dags att inse att idag går jag in på sista veckan här.

Helgen som gick var riktigt skön och avkopplande, och innefattade mycket av det som är Singapore för mig. O åkte tyvärr iväg på kick-off på Langkawi, men det var inte mycket att göra åt.
Fredagkvällen spenderades med Eva på Dempsey Hill, väldigt trevligt och det slank ner både en skinny pizza och ett glas champagne. Fint med bara tjejsnack :)
Lördagen gjorde jag något jag nästan aldrig gör, konstigt nog. En heldag vid poolen med Daniel och Maria. Är det stressen över att vara lite solbränd när jag kommer hem som gör sig påmind? Antagligen. För ni har väl också märkt att om man inte är solbränd när man kommer från semester verkar det nästan som att det tycks att det måste varit misslyckat. Jag börjar tycka tvärtom, de härligaste semestrarna är de där det helt enkelt är för mycket aktivitet för att hinna ligga och pressa. Men, med gott sällskap var det en mysig dag. Smet in på en eftermiddagsbio, Love and other drugs, som jag kan rekommendera. Börjar som en vanlig romantisk komedi, men blir betydligt tyngre än så en bit in i filmen, och det blev till och med någon tår på slutet. Bra bra.
Det blev indiskt på lördagkvällen, på Banana Leaf Apolo i Little India. Helt osannolikt, men detta är tydligen en restaurang som finns med i alla guideböcker och jag har missat den! Jag som lusläst allt jag kommit över. Tur då att jag ändå kom dit, tack vare Maria och Daniel. Här har vi mumsat i oss det mest från våra bananbladstallrikar. Lägg märke till grabbarna i bakgrunden, som med god aptit åt fiskögon medan vi försökte att inte stirra :)

Söndagen blev alldeles härlig. O tog ett tidigt flyg och kom hem lagom till att jag vaknat till framför lite morgontv. Strosande i Marina Bay, lunch på favoritfiket och spaning på turister som fotas med Merlion. Men, målet för dagen var Raffles, där vi nu snart besökt alla små fina restauranger. O som fyller år på fredag, fick en för tidig present och vi fick njuta av high tea på finaste engelska manér. Högt i tak, harpaspelare, vackert klädda servitörer, traditionellt cake stand, mm, det var vackert.

Helgen avslutades med ytterligare ett biobesök, nu the Tourist. Klart spännande och sevärd. Och Angelina Jolie är ju vacker som få tycker jag.
Har varit en mycket bra helg.

Det måste vara ett tecken...

... på att jag varit ledig lite för länge. Ikväll när jag skulle knäppa på mig klockan kom jag inte ihåg vilken arm jag brukar ha den på. Vet fortfarande inte en halvtimme senare om det känns rätt där den nu sitter på vänster.
Tycker mest det är obekvämt och vill nog fortsätta leva tidslös lite till.

1 Altitude

Trots att jag försökt göra så mycket som det bara är möjligt under tiden här, så blir det ändå lite stressigt såhär på slutet. Jag vill absolut inte åka härifrån och inte ha hunnit med det jag tänkte. Så igår kväll var det dags för 1 Altitude, som jag av någon anledning inte kommit till tidigare. Det är världens högsta roof top bar, på 62a våning, 282 meter högt.Här står man faktiskt och tittar ner på Marina Bay Sands :)

Thaipusam

Igår var det Thaipusam, en mycket speciell hinduhögtid. Jag har haft lite svårt att hitta ursprunget till den, men det verkar som om man firar dagen då Shiva skapade Shanda (eller Murugan som den också kallas), en krigare som såg till att Devas äntligen kunde besegra Asuras. Nåja, konstigare skäl att ha festival finns väl. Iaf går det ut på att de dedikerade hinduerna fastar i 48 dagar innan högtiden och då bara äter ett mål mat om dagen. På själva Thaipusam rakar de sitt huvud och fäster olika typer av kavadis (översatt bördor) på sin kropp. Sedan påbörjar de en vandring, svaga av fastan och tyngda av vikterna som sitter rakt i skinnet. Här i Singapore är vandringen dryga 4 kilometer, i Kuala Lumpur går man 15 kilometer. Under vandringen utför de dedikerade en dans, Kavadi Attam, musiken spelas av någon i det lika hängivna följet. Jag iakttog det hela i slutet av vandringen, och det var både otäckt, men mest fascinerande att se. Vandrarna var såklart helt utmattade i slutet, efter lång fasta, smärtan som måste vara helt obeskrivlig av att bära vikter i piercingar och dessutom vandra i stekande sol. En verkligt spektakulär högtid.

Ung pojke med tyngder fästa med krokar.

En otrolig vikt att bära. Lägg märke till att allt är fäst i huden.

Babysitting

Igår efter pilatesklassen fick jag en riktig docka med mig hem. Karin och Jans lilla Leica behövde lite tillsyn medan hennes matte var på annat håll, så jag fick glädjen att passa charmtrollet en eftermiddag. Och åh vad det var mysigt att ha en liten hund liggandes under stolen medan jag jobbade. Och åh vad jag längtar efter mitt eget lilla skrutt.

Bra spanläge från 17e våning

Bäst att fatta posto vid hissen för att inte missa något.

Missöde på granntomten

Några tomter från vår håller det på att byggas ett nytt condo och det har samlats betongblock där på hög ett tag nu. I morse rasade allt ut på gatan, med följden att gatan blev avstängd och det uppstod en gasläcka. Se här så otäckt det såg ut, filmat från vårt grannhus:

http://www.straitstimes.com/BreakingNews/Singapore/Story/STIStory_624803.html

Det kunde gått riktigt illa, men som tur är verkar ingen ha kommit till skada.

Julklappsdax

O är verkligen överraskningarnas man... När jag öppnade mitt första paket på julafton var det med förväntan, och den förväntan... hmmm... infriades... och förbyttes i förfäran.... titta på detta:

Lägg märke till hur härlig och fri kvinnan på bilden verkar vara :)

Nä, jag förstår att ni inte förstår vad det där, det är inget varje flicka har önskat sig. Det är kisspip. Eller ja, tillverkaren har ju försökt glamorisera och kallar den Whiz Freedom. Men vad det är, det är en kisspip för att tjejer ska kunna kissa som män. Men ärligt talat tjejer, inte är det något vi har längtat efter? Jag har i alla fall aldrig tänkt tanken. Och vad ska man göra med den när man i så fall använt den i vildmarken? Skaka av den och lägga den i väskan? Nä.

Vilken tur att det paketet följdes av ett mycket glammigare litet kort också. Ett kort som inbjöd till helkväll på Mandarin Oriental. Sedär, det är vad jag kallar en riktig julklapp. Igår var det dags och vi inledde med 60 min oriental massage i en av de helt fantastiska parsviterna på spa'et på Oriental. Allt var precis vad man önskar sig, lyxig inredning, lågmäld musik, behagliga massörer, te, frukt, fluffiga badrockar. Mmmm.

Och sedan.... vilken middag... vi har pratat om Mortons länge, men kanske tyckt att det var lite väl lyxigt (läs dyrt) för oss... Mortons är grillrestaurang deluxe och jag har aldrig sett såna köttbitar och sån seafood. Självklart inledde vi med ett glas champagne och sen tog en måltid på topp-fem-listan vid. Jag åt en jumbo lump crab cocktail till förrätt och O en hummer bisque. Och varmrätten... O fick in en filet mignon, jag har aldrig sett något liknanden, det var i princip en hel oxe. Och min hummer... en hel hummer fick sätta livet till, men med vilken bravur han gjorde det. Godaste hummern någonsin och lilla jag fick i mig nästan en hel 1,5 kilos. Pappa, den här Maine lobstern slår till och med hummer i Maine. Avslutningsvis kom det in en chokladmousse på belgisk choklad och en creme brulee. Som ni hör en oerhört klassisk middag, men med dessa råvaror en upplevelse helt utöver det vanliga. Vilken tur att vi delar intresset för mat, vi satt båda och bara suckade njutningsfullt genom hela middagen.

Så på det hela taget vägdes den där kisspipen upp mer än väl av den andra julklappen. En helt fantastisk kväll, en av de bästa.

Fredagsmys

Igår var Karin och Jan (och deras lilla hund Leica) på middag hos oss, och så roligt det var att laga mat igen. Det har inte blivit att vi har lagat mat hemma, annat än på vardagarna och nu var det ett rent nöje att få rosta paprikor, torka tomater, göra parmesancreme och chokladmousse, marinera kyckling och smula fetaost. Inte minst för att det var så ostressigt. Ni vet hur det är hemma, då ska man städa OCH laga mat, och dessutom efter att ha jobbat en lång vecka. Snacka om lyx att bara kunna fixa med maten under en hel dag, i en lägenhet som Norma städat. Farligt farligt att vänja sig :)
En riktigt bra kväll, som det gärna blir med mat, gott vin och fint sällskap.

Margaret River

Så fint det är att ha egen bil att cruisa runt i, det är en lyx jag inte är van vid när jag reser. Och självklart är det möjligt att ta sig runt med buss här också, men så mycket smidigare nu när ni vi inte har obegränsat med tid. Att kunna svänga in vid varje intressant vägskylt och att kunna ta sig till mer avlägsna beacher känns helt rätt här.

I lördags började vi med att svänga söderut från Margaret River, mot Cape Leeuwin, Australiens sydvästligaste punkt. Det efter ett besök på den lokala bondemarknaden, som är varje lördag. Jag bunkrade upp med lokalt odlade, ekologiska aprikoser och nekariner, så himla gott.

Det blev pitstop på Redgate beach, ytterligare en helt makalös strand. Här samlades surfare och till och med jag kan se varför. En riktig dramaqueen till beach, med spektakulära vågor och turkost vatten.

Vidare genom Augusta mot fyren på Cape Leeuwin, som såklart också bjöd på spektakulär utsikt och en god lunch.

Jag måste bara passa på att nämna något om maten här. Minsta lilla café eller väghak serverar mat som skulle göra vilken ambitiös restaurang som helst avundsjuk. Det är idel fräscha, moderna sallader, mezes, spännande kombinationer. Mycket ekologiskt och närproducerat, uttalat glutenfritt och vegetariska rätter som inte är där för sakens skull, utan vällagade och fantasifulla. Jag har fått så mycket inspiration. Det som mest förvånar är just att det är genomgående, till och med på det nötta motell vi bor på ikväll serveras det pumpasoppa, korianderräkor i filodeg, beef thai curry, chicken parmigiano, ceasar sallad med lokalt fångad regnbåge, skogsbärsparfait med färska bär. Långt ifrån lövbiff med pommes och pyttipanna. Yummie.

Cape to cape var målet för dagen, så från sydspetsen styrde vi norröver, genom karri forest. En skogstyp som verkligen är en sevärdhet i sig. Höga, raka stammar, ljusa och med trädkronor som släpper igenom mycket solljus. Som jag förstår är det framför allt olika typer av eucalyptus skogen består av och det är som ett sagolandskap att åka igenom. Väl uppe på nordspetsen av udden, Cape Naturaliste, vandrade vi en liten tur. Det är inte utan att man tänker sig för en extra gång när man vandrar på pyttestig i det här landet, landet av spindlar och ormar. Men än så länge har jag bara stött på två ormar, båda på Rottnest. Kanske lika lyckligt det.

Söndagen vigdes åt vin. Och vin blev det. Vi bokade en tur, det var givetvis ingen av oss som ville köra en
sån här dag, och blev upphämtade vid tiotiden. Vid fem hade vi hunnit med 6 vingårdar, en lunch och en chokladfabrik. Det var ganska stor skillnad på provning här och de jag tidigare varit på med vininnorna i Frankrike och Italien. Inga besök i fabrikerna för att se processen och få höra filosofin, utan pang på provandet. Efter första gården Stella Bella, som var en liten gård, började jag undra om vi skulle få prova 7 viner på ALLA ställen? Och mycket riktigt, det skulle vi. När jag summerade i morse fick jag det till 51 viner. Ni kan säkert tänka er hur stor skillnad man känner efter 20:e vinet J Men jag måste säga att jag gillade det här otroligt opretentiösa sättet att prova vin också. Jag är glad att jag ändå hade med mig lite bakgrund och kunskap, för det fick man ingen, men stämningen var helt osnobbig. Jag tror att om man aldrig provat vin innan och tror att det är lite svårt och lätt att göra fel, är detta helt rätt ställe att börja på.

Det var ganska lik sammansättning av viner på de olika gårdarna. Sauvignon Blanc/Semillon var den absolut vanligaste, tillsammans med blandningar av cabernet och shiraz eller merlot. Många odlade också chardonnay (såklart) och faktiskt en del sangiovese också. Ovanligt, men förekommande, var riesling , chenin blanc, grenache och pinot noir. De gårdar vi besökte var

Stella Bella: liten, grundad av en före detta bryggare på Stella Artois

Leeuwin: stor, Robert Mondavi som först uppmanat ägaren att sluta med kossor och börja odla vin istället. Bra ide.

Voyager: stor, och byggd med oljepengar, så otroligt välskött och vacker. Prisbelönt restaurang, där vi åt lunch.

Watershed: störst i regionen

Vasse Felix: äldst, grundad 1967. Det är inte Frankrike detta.

Moss Brothers: pytteliten, provning bland fat och pallar med vinlådor

Regionen Margaret River är inte stor i Australiens vinvärld, här produceras 3% av årsproduktionen. Men om de själva får säga, 20% av produktionen av kvalitetsviner. Det finns runt 100 vingårdar, men enligt vår kunniga guide ändrar detta sig från dag till dag. Någon går under, någon ny kommer till. Här finns så många små producenter, en del säljer hela sin årsproduktion till två hotell i Singapore och överlever på det. En riktigt härlig dag fick vi, med mycket mer vin än vi någonsin kunde ta till oss.

Måndag morgon checkade vi ut från fina Bridgefield och styrde Corollan söderut. Genom Southern Forest, med ännu mer karri forest, maffiga maffiga träd. O passa på att klättra upp i två av dem, ett på 61 meter och ett på 68 meter. Det galna i det hela är att det inte finns några som helst säkerhetsanordningar på dessa träd, bara metallpinnar instuckna i stammen på lagom avstånd för klättring. De har använts och används fortfarande ibland, för att spana efter skogsbränder. Och så för att ge turister en adrenalinrush då. Jag var lättad när klättrandet var över.

I D’Entrecasteaux National Park kom dagens höjdpunkt för mig, Yeagarup Dune. Vi åkte hit lite på vinst och förlust, hade inte läst så mycket om den och den promotades inte så hårt på den turistbyrå vi strax innan besökt. Men boy, är jag glad att vi åkte dit. Endast fyrhjulsdrivet är tillåtet ut på sanddynen, så vi fick vackert vandra ut, men det var så värt all svett och sand i kläderna. Helt otroligt vackra sanddyner, 13 km långt och 3 km brett är området. Alldeles alldeles vit sand och vidder så man blir alldeles yr.

Idag har varit vår sista dag på den makalösa kontinenten, och det har blivit en hel del bilåkande, närmare 60 mil för att ta oss från Walpole, via Denmark och Albany tillbaka till flygplatsen i Perth. Det är ett oerhört land på många sätt och oerhört stort. När vi nu flyger hem till Singapore tar det lika lång tid som att flyga till Sydney härifrån Perth. Den sträcka vi har åkt idag är en pyttepytteliten bit på kartan. Naturfenomenen ligger tätt här och vi hann med både vackra stränder i William Bay, Tree Top Walk i Walpole, Elephant Cove.

Tree Top Walk, 40 meter upp bland trädkronorna

Ocean Beach Albany

Elephant Cove

Greens Poole

Vi hann även med ett besök på den riktiga landsbygden, då vi gjorde en avstickare till Cranbrook för att hitta något att äta. Cranbrook verkar vara tystare än Gislaved en varm julidag, då förstår ni. Där hittade vi iaf ett par, 70+, som drev Stirling Gate Café. Tanten stickade och serverade och lilla gubben tog betalt och friterade.

På caféet fick vi även se på tv en stund, och fick det senaste från översvämningarna i östra Australien. Vilka oerhörda kontraster det här landet lever med. Vi satt och tittade ut över ett landskap som är torrt som fnöske, allt är brunt och bränt och eldningsförbud råder överallt. Skogsbränder sprids med jämna mellanrum och man förstår inte vad fåren som betar egentligen lever av. Och i samma land kämpar människor nu för sina liv i rasande vattenmassor.

Tack för den här gången Australien, jag är helt säker på att det kommer bli fler besök.