Margaret River

Så fint det är att ha egen bil att cruisa runt i, det är en lyx jag inte är van vid när jag reser. Och självklart är det möjligt att ta sig runt med buss här också, men så mycket smidigare nu när ni vi inte har obegränsat med tid. Att kunna svänga in vid varje intressant vägskylt och att kunna ta sig till mer avlägsna beacher känns helt rätt här.

I lördags började vi med att svänga söderut från Margaret River, mot Cape Leeuwin, Australiens sydvästligaste punkt. Det efter ett besök på den lokala bondemarknaden, som är varje lördag. Jag bunkrade upp med lokalt odlade, ekologiska aprikoser och nekariner, så himla gott.

Det blev pitstop på Redgate beach, ytterligare en helt makalös strand. Här samlades surfare och till och med jag kan se varför. En riktig dramaqueen till beach, med spektakulära vågor och turkost vatten.

Vidare genom Augusta mot fyren på Cape Leeuwin, som såklart också bjöd på spektakulär utsikt och en god lunch.

Jag måste bara passa på att nämna något om maten här. Minsta lilla café eller väghak serverar mat som skulle göra vilken ambitiös restaurang som helst avundsjuk. Det är idel fräscha, moderna sallader, mezes, spännande kombinationer. Mycket ekologiskt och närproducerat, uttalat glutenfritt och vegetariska rätter som inte är där för sakens skull, utan vällagade och fantasifulla. Jag har fått så mycket inspiration. Det som mest förvånar är just att det är genomgående, till och med på det nötta motell vi bor på ikväll serveras det pumpasoppa, korianderräkor i filodeg, beef thai curry, chicken parmigiano, ceasar sallad med lokalt fångad regnbåge, skogsbärsparfait med färska bär. Långt ifrån lövbiff med pommes och pyttipanna. Yummie.

Cape to cape var målet för dagen, så från sydspetsen styrde vi norröver, genom karri forest. En skogstyp som verkligen är en sevärdhet i sig. Höga, raka stammar, ljusa och med trädkronor som släpper igenom mycket solljus. Som jag förstår är det framför allt olika typer av eucalyptus skogen består av och det är som ett sagolandskap att åka igenom. Väl uppe på nordspetsen av udden, Cape Naturaliste, vandrade vi en liten tur. Det är inte utan att man tänker sig för en extra gång när man vandrar på pyttestig i det här landet, landet av spindlar och ormar. Men än så länge har jag bara stött på två ormar, båda på Rottnest. Kanske lika lyckligt det.

Söndagen vigdes åt vin. Och vin blev det. Vi bokade en tur, det var givetvis ingen av oss som ville köra en
sån här dag, och blev upphämtade vid tiotiden. Vid fem hade vi hunnit med 6 vingårdar, en lunch och en chokladfabrik. Det var ganska stor skillnad på provning här och de jag tidigare varit på med vininnorna i Frankrike och Italien. Inga besök i fabrikerna för att se processen och få höra filosofin, utan pang på provandet. Efter första gården Stella Bella, som var en liten gård, började jag undra om vi skulle få prova 7 viner på ALLA ställen? Och mycket riktigt, det skulle vi. När jag summerade i morse fick jag det till 51 viner. Ni kan säkert tänka er hur stor skillnad man känner efter 20:e vinet J Men jag måste säga att jag gillade det här otroligt opretentiösa sättet att prova vin också. Jag är glad att jag ändå hade med mig lite bakgrund och kunskap, för det fick man ingen, men stämningen var helt osnobbig. Jag tror att om man aldrig provat vin innan och tror att det är lite svårt och lätt att göra fel, är detta helt rätt ställe att börja på.

Det var ganska lik sammansättning av viner på de olika gårdarna. Sauvignon Blanc/Semillon var den absolut vanligaste, tillsammans med blandningar av cabernet och shiraz eller merlot. Många odlade också chardonnay (såklart) och faktiskt en del sangiovese också. Ovanligt, men förekommande, var riesling , chenin blanc, grenache och pinot noir. De gårdar vi besökte var

Stella Bella: liten, grundad av en före detta bryggare på Stella Artois

Leeuwin: stor, Robert Mondavi som först uppmanat ägaren att sluta med kossor och börja odla vin istället. Bra ide.

Voyager: stor, och byggd med oljepengar, så otroligt välskött och vacker. Prisbelönt restaurang, där vi åt lunch.

Watershed: störst i regionen

Vasse Felix: äldst, grundad 1967. Det är inte Frankrike detta.

Moss Brothers: pytteliten, provning bland fat och pallar med vinlådor

Regionen Margaret River är inte stor i Australiens vinvärld, här produceras 3% av årsproduktionen. Men om de själva får säga, 20% av produktionen av kvalitetsviner. Det finns runt 100 vingårdar, men enligt vår kunniga guide ändrar detta sig från dag till dag. Någon går under, någon ny kommer till. Här finns så många små producenter, en del säljer hela sin årsproduktion till två hotell i Singapore och överlever på det. En riktigt härlig dag fick vi, med mycket mer vin än vi någonsin kunde ta till oss.

Måndag morgon checkade vi ut från fina Bridgefield och styrde Corollan söderut. Genom Southern Forest, med ännu mer karri forest, maffiga maffiga träd. O passa på att klättra upp i två av dem, ett på 61 meter och ett på 68 meter. Det galna i det hela är att det inte finns några som helst säkerhetsanordningar på dessa träd, bara metallpinnar instuckna i stammen på lagom avstånd för klättring. De har använts och används fortfarande ibland, för att spana efter skogsbränder. Och så för att ge turister en adrenalinrush då. Jag var lättad när klättrandet var över.

I D’Entrecasteaux National Park kom dagens höjdpunkt för mig, Yeagarup Dune. Vi åkte hit lite på vinst och förlust, hade inte läst så mycket om den och den promotades inte så hårt på den turistbyrå vi strax innan besökt. Men boy, är jag glad att vi åkte dit. Endast fyrhjulsdrivet är tillåtet ut på sanddynen, så vi fick vackert vandra ut, men det var så värt all svett och sand i kläderna. Helt otroligt vackra sanddyner, 13 km långt och 3 km brett är området. Alldeles alldeles vit sand och vidder så man blir alldeles yr.

Idag har varit vår sista dag på den makalösa kontinenten, och det har blivit en hel del bilåkande, närmare 60 mil för att ta oss från Walpole, via Denmark och Albany tillbaka till flygplatsen i Perth. Det är ett oerhört land på många sätt och oerhört stort. När vi nu flyger hem till Singapore tar det lika lång tid som att flyga till Sydney härifrån Perth. Den sträcka vi har åkt idag är en pyttepytteliten bit på kartan. Naturfenomenen ligger tätt här och vi hann med både vackra stränder i William Bay, Tree Top Walk i Walpole, Elephant Cove.

Tree Top Walk, 40 meter upp bland trädkronorna

Ocean Beach Albany

Elephant Cove

Greens Poole

Vi hann även med ett besök på den riktiga landsbygden, då vi gjorde en avstickare till Cranbrook för att hitta något att äta. Cranbrook verkar vara tystare än Gislaved en varm julidag, då förstår ni. Där hittade vi iaf ett par, 70+, som drev Stirling Gate Café. Tanten stickade och serverade och lilla gubben tog betalt och friterade.

På caféet fick vi även se på tv en stund, och fick det senaste från översvämningarna i östra Australien. Vilka oerhörda kontraster det här landet lever med. Vi satt och tittade ut över ett landskap som är torrt som fnöske, allt är brunt och bränt och eldningsförbud råder överallt. Skogsbränder sprids med jämna mellanrum och man förstår inte vad fåren som betar egentligen lever av. Och i samma land kämpar människor nu för sina liv i rasande vattenmassor.

Tack för den här gången Australien, jag är helt säker på att det kommer bli fler besök.