Australien har varit min förlorade kontinent, den enda kontinent jag inte varit på. Nåja, inte Antarktis då heller. Det har känts som om den har stått på väntelista, till en tid då jag har mer pengar och kanske är lite bekvämare. Alltså har den fått stå tillbaka för lite ruffare resmål, ända tills nu. Nu gick det bara inte att motstå, fem timmar flygning, och dessutom möjligheten att se en del av Australien som man normalt inte kommer till. Västra Australien, enormt stort och med Perth som anses vara världens mest avlägsna storstad som nav.
I Perth landade vi och plockade ut vår hyrbil, en Toyota Corolla som O försökte byta bort redan på flygplatsen. Men, jag tror att vårt lilla åk kommer vara guld under den här resan. Första stoppet (efter lite felnavigering, kan inte ha varit kartläsarens fel) blev Scarborough. Där bor Carmen, O’s gamla femkampskompis, sedan några år och hon har dessutom precis blivit mamma till en liten Xena. Vi spenderade några trevliga timmar på Zanders café, medan regnet fullkomligt öste ner utanför. Hmm, detta är ju högsommar och vi var förberedda på temperaturer runt 35 grader och obarmhärtig sol? Nåväl, klimatet är uppochned lite överallt. Efter dessa timmar hade vi samlat en lång lista med tips på vart vi ska bada, äta och dricka vin under vår tripp här.
Dags att ratta vidare mot Fremantle, hamnstad som är ett riktigt vattenhål för Perthbor. På kusten, med stränder, barer, restauranger och en stor konstnärskoloni som ser till att det kryllar av utställningar, film, musik. Här hade vi kunnat stanna länge. Vi hann iaf med ett besök på ett helt fantastiskt ställe, Little Creatures. Ett ombyggt hamnlager, numera bryggeri, restaurang och bar. Hur bra som helst och avslappnat sådär som jag har inbillat mig att det bara är i Australien. O kände sig nästan överklädd, han hade ju en hel och ren t-shirt.
I Fremantle bodde vi på Esplanade Hotel, enligt rykte det finaste hotellet i stan. Det var O’s julklapp från mig och det var helt ok, även om jag tänkte att konkurrensen inte kan vara mördande om det här var Freos bästa. Men vackert var det.
Natten till torsdag vaknade O med 39 graders feber och det gjorde ju att dagen blev lite annorlunda. Vi tog oss ut till Rottnest Island med en speciell båttur, kallad masterblast. När jag bokade detta, tänkte jag att det kunde vara kul att åka snabb, öppen båt, men med en febrig och frusen man var det inte en lika bra ide. Som tur var, var det över på 25 minuter och vi kunde checka in på Rottnest Lodge.
Det var holländare som när de landsteg på ön kom att kalla den Rottnest, pga alla de råttliknande djur de såg på ön, stora som katter. De var inte särskilt pålästa, nu vet man att det inte alls är råttor, utan pungdjur besläktade med kängurun. Och det är precis så de ser ut, som en känguru korsad med råtta. Och de finns överallt… De har funnits över hela västra Australien tidigare, men är nu en utrotningshotad art som bara finns kvar på ett fåtal ställen, där Rottnest har den största kolonin, tack vare ett ambitiöst bevaringsarbete.
Efter att O bäddats ner på hotellrummet efter ett besök på läkarstationen (feber, men inget annat allvarligt tydligen) tog jag en promenad storlek större. Under dryga tre timmar utforskade jag halva ön, och jag är så glad för varje kilometer av den här vackra ön jag fick se. Man säger att här är extremt medelhavsklimat och det känns som en bra beskrivning. Torrt och bränt, med vindpinade träd och låga buskar. Men stränderna… så många, så fina. Vit sand, turkosblått vatten, men inte på det där sättet som det är i Thailand, utan mycket mer som på vår egen västkust. Och klimatet är verkligen ljuvligt för oss, torr värme, som den är i Sverige på sommaren och svala vindar. Inte alls det där fuktiga som jag nu har vant mig vid. Konstigt nog, vi hade ju förberett oss på temperaturer runt 35-40 grader, men det har hållit sig runt 25-27 och det känns riktigt svalt.
 |
| Enda ormen på hela resan träffade jag på Rottnest och den ser väl mest ut som en snok? |
I morse var O piggare och det var skönt att se. Han orkade till och med en kort promenad, så att han iaf fick se en liten del av ön innan vi tog båten därifrån. Väl iland började en fin bilresa söderut längs med kusten. Vi har snirklat oss på småvägar och i helt fantastiska bostadsområden helt nära kusten. Det ser välmående ut, stora hus och fina trädgårdar, men det som är mest slående är att var tionde hus är till salu. Kanske bedrar skenet av välmående? Något måste ha hänt, är det finanskrisens efterdyningar som fortfarande syns här? Nybyggda villor med sjö- och havsnära lägen, och i de finaste områdena var det snarare var tredje än var tionde hus som hade till-salu-skylten ute. Ledsamt.
Efter närmare femton mils resa började roligare skyltar dyka upp, nämligen Winery-skyltarna. Vi har nu tagit oss till vinland, till Margaret River. Jag gjorde en snabb koll på Systembolaget och kunde inte se att det såldes ett enda vin härifrån. Skandal, jag har druckit riktigt bra viner i Singapore från den här regionen. Känner ni igen Cape Mentelle, Leeuwin Estate, Juniper eller Vasse Felix? Jag gjorde inte det för tre månader sen, men snart ska jag veta allt om dem. Här produceras också olivolja, massa goda ostar och till och med choklad. Himmelriket som jag ser det. Här har vi checkat in på ett ombonat B&B, Bridgefield. Efter att en vindoftande herre i receptionen frågat om vi skulle sköta oss och om vi visste något om ABBAs återförening (she’s a bit wacky that Agneta?) blev vi insläppta på så himla fint rum, med badkar med lejontassar och en egen liten bakgård där jag nu sitter. Imorgon blir det strandutflykt och på lördag heldag på vingårdar, ölbryggerier, chokladfabrik och ostproducenter.
Och jo, så har jag ju äntligen sett en känguru också. Tror jag. Eller om det var en wallaby. Återkommer i frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar