I torsdags hade jag en av de bästa kvällarna hittills i Singapore. Hade läst om en hostelägare och guide, Tony Tan, som håller i fantastiska food walking tours och bestämde mig för att följa med på en. O skulle också följt med om det inte var för att hans fot såg ut såhär:
efter en tennismatch kvällen innan. Så jag gav mig av mot East Coast, outforskad mark dittills för mig. Och vilken kväll det blev. Det denna man lärde mig om Singapore på en kväll hade tagit mig dagar att läsa mig till. Vi besökte HDB-hus, som står för Housing Development Board och som är det sätt som 85% av Singaporianerna bor på. Lägenhetshus som staten byggt och som är hyfsat rimligt prissatta. Du får rätt att köpa en HDB-lägenhet om du är gift eller om du är över 35 år. Då antar jag att man anses förlorad på äktenskapsmarknaden och då får man köpa även som singel, annars inte. Detta för att uppmuntra giftemål och familjebildning tidigt. Här står vi i högsta HDB-huset i området, med utsikt över andra HDB-hus.
Turen var en FOOD walking tour och åt gjorde vi. Det började i en fruktbutik, där vi fick testa flera olika frukter jag aldrig tidigare sett. Bland de mer kända var ananas och passionsfrukt, men också dragonfruit, mangosteen, rambutan, butternut, longgong och longtan. Långt ifrån vinteräpplen och banan.
Från god frukt till inte fullt lika god frukt. Durian är en (ö)känd frukt, pga stanken den avger. Du kan känna den på långt håll och den luktar... hmmm.... kanske som äggfis. Ni kanske förstår precis hur illa det är när jag säger att det är förbjudet att åka tunnelbana med durian och ska du åka taxi måste du säga till chaffisen att du har durian med dig och han har då rätt att neka dig att åka med. Självklart ville jag smaka på den. Såhär ser den ut innan skalning:
och såhär skalad och redo för ätning i händerna på en optimistisk amerikan:
Tänk dig en avocado som liksom blivit för gammal, ruttnat, gulnat och blivit porös i köttet. Så var det.
Som tur var, var det inte det sista vi skulle äta för kvällen, utan vi gjorde det i lite omvänd ordning och gick till en restaurang känd för sina desserter. Kinesiska sådana då. Så här ser ni is med palmsocker och jellyworms, is med palmsocker, kokosmjölk och sötpotatis, kidneybönor mosade med socker och kokosgrädde, samt is med palmsocker, kokosmjölk och någon typ av gryn. Intressant definitivt, och mycket godare än det låter!
Vidare till en prisbelönt peranakanrestaurang. Peranakan är enkelt beskrivet en ursprungsbefolkning i Singapore, vars traditioner, dekorationer, byggkonst och matkonst lever kvar, och denna restaurang är en av de bästa på just peranakan-matlagning. Vi fick prova så mycket gott, chili crab (som är Singapores inofficiella nationalrätt), mee goreng (seafoodnudlar) vitlöksfräst spenat, rädisstuvning med räkor, bläckfisk i citrongräs, tamarindgryta med fisk, ris med någon speciell svart nöt, kålrulle med fiskfärs (inte min favorit :) och mycket mer. Av religionsskäl avstår kineserna från kött, alkohol och sex några dagar i månaden, men vill för den skulle inte avstå konsistens och smak av kött. Så vi fick smaka barbeque pork och friterade räkor. Eller ja, det var ju inte det, men utseende och smak vara extremt likt. Tror jag. Det var ju ett tag sen jag åt grillat fläsk. Åh, så mycket gott jag fick äta som jag aldrig kunnat beställa själv, nu vågar jag vara lite mer äventyrlig nästa gång jag går på food court.
Blev också besök på ett supermarket, där man bland annat kunde hitta:
Det är ju färskt alla gånger.
Skulle gå att skriva så otroligt mycket om denna kväll, som slutade långt in på natten. Jag lärde mig så mycket om Singapore, om hur människor i allmänhet lever, om välfärdssystem (eller kanske bristen på dem), om hur de olika religionerna lever sida vid sida och hur det egentligen är med den där lagen om tuggummin. Kommer ha tillfälle att återkomma till kvällen fler gånger i bloggen.
Och du Berit, jag bokade in oss på turen nästa torsdag, det här får du inte missa.
