Margaret River

Så fint det är att ha egen bil att cruisa runt i, det är en lyx jag inte är van vid när jag reser. Och självklart är det möjligt att ta sig runt med buss här också, men så mycket smidigare nu när ni vi inte har obegränsat med tid. Att kunna svänga in vid varje intressant vägskylt och att kunna ta sig till mer avlägsna beacher känns helt rätt här.

I lördags började vi med att svänga söderut från Margaret River, mot Cape Leeuwin, Australiens sydvästligaste punkt. Det efter ett besök på den lokala bondemarknaden, som är varje lördag. Jag bunkrade upp med lokalt odlade, ekologiska aprikoser och nekariner, så himla gott.

Det blev pitstop på Redgate beach, ytterligare en helt makalös strand. Här samlades surfare och till och med jag kan se varför. En riktig dramaqueen till beach, med spektakulära vågor och turkost vatten.

Vidare genom Augusta mot fyren på Cape Leeuwin, som såklart också bjöd på spektakulär utsikt och en god lunch.

Jag måste bara passa på att nämna något om maten här. Minsta lilla café eller väghak serverar mat som skulle göra vilken ambitiös restaurang som helst avundsjuk. Det är idel fräscha, moderna sallader, mezes, spännande kombinationer. Mycket ekologiskt och närproducerat, uttalat glutenfritt och vegetariska rätter som inte är där för sakens skull, utan vällagade och fantasifulla. Jag har fått så mycket inspiration. Det som mest förvånar är just att det är genomgående, till och med på det nötta motell vi bor på ikväll serveras det pumpasoppa, korianderräkor i filodeg, beef thai curry, chicken parmigiano, ceasar sallad med lokalt fångad regnbåge, skogsbärsparfait med färska bär. Långt ifrån lövbiff med pommes och pyttipanna. Yummie.

Cape to cape var målet för dagen, så från sydspetsen styrde vi norröver, genom karri forest. En skogstyp som verkligen är en sevärdhet i sig. Höga, raka stammar, ljusa och med trädkronor som släpper igenom mycket solljus. Som jag förstår är det framför allt olika typer av eucalyptus skogen består av och det är som ett sagolandskap att åka igenom. Väl uppe på nordspetsen av udden, Cape Naturaliste, vandrade vi en liten tur. Det är inte utan att man tänker sig för en extra gång när man vandrar på pyttestig i det här landet, landet av spindlar och ormar. Men än så länge har jag bara stött på två ormar, båda på Rottnest. Kanske lika lyckligt det.

Söndagen vigdes åt vin. Och vin blev det. Vi bokade en tur, det var givetvis ingen av oss som ville köra en
sån här dag, och blev upphämtade vid tiotiden. Vid fem hade vi hunnit med 6 vingårdar, en lunch och en chokladfabrik. Det var ganska stor skillnad på provning här och de jag tidigare varit på med vininnorna i Frankrike och Italien. Inga besök i fabrikerna för att se processen och få höra filosofin, utan pang på provandet. Efter första gården Stella Bella, som var en liten gård, började jag undra om vi skulle få prova 7 viner på ALLA ställen? Och mycket riktigt, det skulle vi. När jag summerade i morse fick jag det till 51 viner. Ni kan säkert tänka er hur stor skillnad man känner efter 20:e vinet J Men jag måste säga att jag gillade det här otroligt opretentiösa sättet att prova vin också. Jag är glad att jag ändå hade med mig lite bakgrund och kunskap, för det fick man ingen, men stämningen var helt osnobbig. Jag tror att om man aldrig provat vin innan och tror att det är lite svårt och lätt att göra fel, är detta helt rätt ställe att börja på.

Det var ganska lik sammansättning av viner på de olika gårdarna. Sauvignon Blanc/Semillon var den absolut vanligaste, tillsammans med blandningar av cabernet och shiraz eller merlot. Många odlade också chardonnay (såklart) och faktiskt en del sangiovese också. Ovanligt, men förekommande, var riesling , chenin blanc, grenache och pinot noir. De gårdar vi besökte var

Stella Bella: liten, grundad av en före detta bryggare på Stella Artois

Leeuwin: stor, Robert Mondavi som först uppmanat ägaren att sluta med kossor och börja odla vin istället. Bra ide.

Voyager: stor, och byggd med oljepengar, så otroligt välskött och vacker. Prisbelönt restaurang, där vi åt lunch.

Watershed: störst i regionen

Vasse Felix: äldst, grundad 1967. Det är inte Frankrike detta.

Moss Brothers: pytteliten, provning bland fat och pallar med vinlådor

Regionen Margaret River är inte stor i Australiens vinvärld, här produceras 3% av årsproduktionen. Men om de själva får säga, 20% av produktionen av kvalitetsviner. Det finns runt 100 vingårdar, men enligt vår kunniga guide ändrar detta sig från dag till dag. Någon går under, någon ny kommer till. Här finns så många små producenter, en del säljer hela sin årsproduktion till två hotell i Singapore och överlever på det. En riktigt härlig dag fick vi, med mycket mer vin än vi någonsin kunde ta till oss.

Måndag morgon checkade vi ut från fina Bridgefield och styrde Corollan söderut. Genom Southern Forest, med ännu mer karri forest, maffiga maffiga träd. O passa på att klättra upp i två av dem, ett på 61 meter och ett på 68 meter. Det galna i det hela är att det inte finns några som helst säkerhetsanordningar på dessa träd, bara metallpinnar instuckna i stammen på lagom avstånd för klättring. De har använts och används fortfarande ibland, för att spana efter skogsbränder. Och så för att ge turister en adrenalinrush då. Jag var lättad när klättrandet var över.

I D’Entrecasteaux National Park kom dagens höjdpunkt för mig, Yeagarup Dune. Vi åkte hit lite på vinst och förlust, hade inte läst så mycket om den och den promotades inte så hårt på den turistbyrå vi strax innan besökt. Men boy, är jag glad att vi åkte dit. Endast fyrhjulsdrivet är tillåtet ut på sanddynen, så vi fick vackert vandra ut, men det var så värt all svett och sand i kläderna. Helt otroligt vackra sanddyner, 13 km långt och 3 km brett är området. Alldeles alldeles vit sand och vidder så man blir alldeles yr.

Idag har varit vår sista dag på den makalösa kontinenten, och det har blivit en hel del bilåkande, närmare 60 mil för att ta oss från Walpole, via Denmark och Albany tillbaka till flygplatsen i Perth. Det är ett oerhört land på många sätt och oerhört stort. När vi nu flyger hem till Singapore tar det lika lång tid som att flyga till Sydney härifrån Perth. Den sträcka vi har åkt idag är en pyttepytteliten bit på kartan. Naturfenomenen ligger tätt här och vi hann med både vackra stränder i William Bay, Tree Top Walk i Walpole, Elephant Cove.

Tree Top Walk, 40 meter upp bland trädkronorna

Ocean Beach Albany

Elephant Cove

Greens Poole

Vi hann även med ett besök på den riktiga landsbygden, då vi gjorde en avstickare till Cranbrook för att hitta något att äta. Cranbrook verkar vara tystare än Gislaved en varm julidag, då förstår ni. Där hittade vi iaf ett par, 70+, som drev Stirling Gate Café. Tanten stickade och serverade och lilla gubben tog betalt och friterade.

På caféet fick vi även se på tv en stund, och fick det senaste från översvämningarna i östra Australien. Vilka oerhörda kontraster det här landet lever med. Vi satt och tittade ut över ett landskap som är torrt som fnöske, allt är brunt och bränt och eldningsförbud råder överallt. Skogsbränder sprids med jämna mellanrum och man förstår inte vad fåren som betar egentligen lever av. Och i samma land kämpar människor nu för sina liv i rasande vattenmassor.

Tack för den här gången Australien, jag är helt säker på att det kommer bli fler besök.

Fremantle och Rottnest Island

Australien har varit min förlorade kontinent, den enda kontinent jag inte varit på.  Nåja, inte Antarktis då heller. Det har känts som om den har stått på väntelista, till en tid då jag har mer pengar och kanske är lite bekvämare. Alltså har den fått stå tillbaka för lite ruffare resmål, ända tills nu. Nu gick det bara inte att motstå, fem timmar flygning, och dessutom möjligheten att se en del av Australien som man normalt inte kommer till. Västra Australien, enormt stort och med Perth som anses vara världens mest avlägsna storstad som nav.

I Perth landade vi och plockade ut vår hyrbil, en Toyota Corolla som O försökte byta bort redan på flygplatsen. Men, jag tror att vårt lilla åk kommer vara guld under den här resan. Första stoppet (efter lite felnavigering, kan inte ha varit kartläsarens fel) blev Scarborough. Där bor Carmen, O’s gamla femkampskompis, sedan några år och hon har dessutom precis blivit mamma till en liten Xena. Vi spenderade några trevliga timmar på Zanders café, medan regnet fullkomligt öste ner utanför. Hmm, detta är ju högsommar och vi var förberedda på temperaturer runt 35 grader och obarmhärtig sol? Nåväl, klimatet är uppochned lite överallt. Efter dessa timmar hade vi samlat en lång lista med tips på vart vi ska bada, äta och dricka vin under vår tripp här.

Dags att ratta vidare mot Fremantle, hamnstad som är ett riktigt vattenhål för Perthbor. På kusten, med stränder, barer, restauranger och en stor konstnärskoloni som ser till att det kryllar av utställningar, film, musik. Här hade vi kunnat stanna länge. Vi hann iaf med ett besök på ett helt fantastiskt ställe, Little Creatures. Ett ombyggt hamnlager, numera bryggeri, restaurang och bar. Hur bra som helst och avslappnat sådär som jag har inbillat mig att det bara är i Australien. O kände sig nästan överklädd, han hade ju en hel och ren t-shirt.

I Fremantle bodde vi på Esplanade Hotel, enligt rykte det finaste hotellet i stan. Det var O’s julklapp från mig och det var helt ok, även om jag tänkte att konkurrensen inte kan vara mördande om det här var Freos bästa. Men vackert var det.

Natten till torsdag vaknade O med 39 graders feber och det gjorde ju att dagen blev lite annorlunda. Vi tog oss ut till Rottnest Island med en speciell båttur, kallad masterblast. När jag bokade detta, tänkte jag att det kunde vara kul att åka snabb, öppen båt, men med en febrig och frusen man var det inte en lika bra ide. Som tur var, var det över på 25 minuter och vi kunde checka in på Rottnest Lodge.

Det var holländare som när de landsteg på ön kom att kalla den Rottnest, pga alla de råttliknande djur de såg på ön, stora som katter. De var inte särskilt pålästa, nu vet man att det inte alls är råttor, utan pungdjur besläktade med kängurun. Och det är precis så de ser ut, som en känguru korsad med råtta. Och de finns överallt… De har funnits över hela västra Australien tidigare, men är nu en utrotningshotad art som bara finns kvar på ett fåtal ställen, där Rottnest har den största kolonin, tack vare ett ambitiöst bevaringsarbete.

Efter att O bäddats ner på hotellrummet efter ett besök på läkarstationen (feber, men inget annat allvarligt tydligen) tog jag en promenad storlek större. Under dryga tre timmar utforskade jag halva ön, och jag är så glad för varje kilometer av den här vackra ön jag fick se. Man säger att här är extremt medelhavsklimat och det känns som en bra beskrivning. Torrt och bränt, med vindpinade träd och låga buskar. Men stränderna… så många, så fina. Vit sand, turkosblått vatten, men inte på det där sättet som det är i Thailand, utan mycket mer som på vår egen västkust. Och klimatet är verkligen ljuvligt för oss, torr värme, som den är i Sverige på sommaren och svala vindar. Inte alls det där fuktiga som jag nu har vant mig vid. Konstigt nog, vi hade ju förberett oss på temperaturer runt 35-40 grader, men det har hållit sig runt 25-27 och det känns riktigt svalt.

Enda ormen på hela resan träffade jag på Rottnest och den ser väl mest ut som en snok?

I morse var O piggare och det var skönt att se. Han orkade till och med en kort promenad, så att han iaf fick se en liten del av ön innan vi tog båten därifrån. Väl iland började en fin bilresa söderut längs med kusten. Vi har snirklat oss på småvägar och i helt fantastiska bostadsområden helt nära kusten. Det ser välmående ut, stora hus och fina trädgårdar, men det som är mest slående är att var tionde hus är till salu. Kanske bedrar skenet av välmående? Något måste ha hänt, är det finanskrisens efterdyningar som fortfarande syns här? Nybyggda villor med sjö- och havsnära lägen, och i de finaste områdena var det snarare var tredje än var tionde hus som hade till-salu-skylten ute. Ledsamt.

Efter närmare femton mils resa började roligare skyltar dyka upp, nämligen Winery-skyltarna. Vi har nu tagit oss till vinland, till Margaret River. Jag gjorde en snabb koll på Systembolaget och kunde inte se att det såldes ett enda vin härifrån. Skandal, jag har druckit riktigt bra viner i Singapore från den här regionen. Känner ni igen Cape Mentelle, Leeuwin Estate, Juniper eller Vasse Felix? Jag gjorde inte det för tre månader sen, men snart ska jag veta allt om dem. Här produceras också olivolja, massa goda ostar och till och med choklad. Himmelriket som jag ser det.  Här har vi checkat in på ett ombonat B&B, Bridgefield. Efter att en vindoftande herre i receptionen frågat om vi skulle sköta oss och om vi visste något om ABBAs återförening (she’s a bit wacky that Agneta?) blev vi insläppta på så himla fint rum, med badkar med lejontassar och en egen liten bakgård där jag nu sitter. Imorgon blir det strandutflykt och på lördag heldag på vingårdar, ölbryggerier, chokladfabrik och ostproducenter.

Och jo, så har jag ju äntligen sett en känguru också. Tror jag. Eller om det var en wallaby. Återkommer i frågan.

Down under

Australien har varit min förlorade kontinent så länge, men ikväll blir det ändring på det. Det är ju helt vansinnigt, härifrån flyger vi till Perth på 5 timmar. 5 timmar! Vore brottsligt att inte passa på. Så nu tar vi en veckas semester och ska hinna med att bada med delfiner, prova goda viner, hälsa på nyanländ bebis, kika på grottor, klättra i träd och bränna oss i landet utan ozonskikt. Tänk att kunna åka till Australien för en vecka.

Så nu jobbas det, packas, Gerd och Roger ska vinkas av och inatt är det dags att sätta sig på flyget för att vakna i Perth imorgon bitti. Väderleksrapporten säger 35 grader och sol.

Jag har det rätt bra.

Fish spa

Jag har länge velat testa fish spa och passade på att ta med hela ligan dit för några dagar sedan. Det krävdes lite övertalning för att Emelie skulle följa med, men jag tror att hon var glad att hon gjorde det till sist ändå. Det går ut på att fiskar i olika storlekar nafsar bort gammal torr hud, så att man går därifrån med mjuka fina fötter. Vi började allihop i badet med de små fiskarna, och det kittlade lite lagom mycket. Det gällde att sitta stilla med tassarna så att fiskarna fick arbetsro men lyckades man med det flockades de verkligen runt en. Några av oss bestämde oss för att gå på det tyngre artilleriet och fiskarna där var verkligen som mindre abborrar... inte skönt... men kanske mer effektivt...
Jag kan verkligen rekommendera ett besök, så mycket som vi skrattade under den kvarten var det bättre än vilken skratterapi som helst.

Såhär hemskt tyckte Emelie det var först. Men det gick över och hon fick också skratta!

Småfiskarna mumsar loss

Det kittlades ordentligt :)

Och det var riktigt kittligt hos de stora fiskarna :)

Som en mindre abborre...

Rogers fötter verkar vara rena buffén

Happy New Year

För att det ska bli nyår på riktigt måste man väl stå och frysa i tunna strumpbyxor, medan händerna skakar så att den stackars skumpan nästan skvimpar över? Eller? Det kan ju låta konstigt, men faktiskt i någon sekund där vid tolvslaget saknade jag just det. Men bara i en liten sekund. För nyår i tropikerna har sina klara fördelar. Som att kunna grilla färska tigerräkor och bläckfisk. Och äta färsk, närvuxen sparris. Och inte ens tänka tanken att bylta på sig inför tolvslaget.

För första gången bokade jag en av de barbeque pits som finns på området, och det är ju galet smidigt. Någon fixar dit gasolen innan och efteråt är det någon annan som får den trista uppgiften att rengöra galler och diskbänk. Hur bra som helst.  Nog kunde man tänka sig att betala motsvarande 100 SEK för den servicen hemma också? :)

Så såhär bra hade vi det...

Bubbel till förrätten såklart

Och den såg ut såhär

Grillning av majs, kyckling, tigerräkor, bläckfisk och pilgrimsmusslor

Alla glada

Desserten intogs på balkongen

Innan vi flyttade oss till Marina Bay för att se de fantastiska fyrverkerierna

Tillsammans med 300 000 andra singaporeaner

Att vara i Marina Bay var alldeles underbart. Det uppskattades att det skulle samlas 300 000 personer i området för att se fyrverkerierna, kan ni ens föreställa er hur många det är? Jag kan inte. Och från första ljusstrålen över himlen jublades det konstant till det största fyrverkeri jag någonsin sett var över. Sån otrolig stämning, vilken glädje. Och ingen fylla, inget slagsmål. När det hela var över gick vi fint i kö till tunnelbanan, trängde oss inte och med singaporeansk effektivitet transporterades alla iväg i ett tempo som jag inte trodde var möjligt när jag först såg antalet människor som skulle förflyttas.

En riktigt bra start på ett år jag hoppas kommer bli ett av de bästa någonsin.

Gott nytt år!