Borneo

Jag vet inte vad jag förväntat mig av Kuala Lumpur, men det överträffades oavsett. Anki och Michi bor i Mont Kiara, som verkar vara något av en expatförort. Hur lugn och stilla som helst, men ändå med alla bekvämligheter och superfina bostadsområden.  Här bodde vi bra i vår alldeles egna lägenhet för helgen.

På lördagen gjorde vi med det man ”måste” göra som förstagångsbesökare i KL, Petronas Towers (tvillingtornen ni känner igen), Menara (tv-tornet som lite liknar en ananas) och dessutom en tur i Chinatown som är kopie-paradiset.  Lyxigt då att ha personlig guide och taxi, vi hann med mycket mer än vi gjort på egen hand. Anki har dessutom varit så ambitiös att hon lärt sig prata malaysiska, vilken prestation och vilken nytta hon har av det!

Mamma i sidenletartagen i Chinatown

Så väl omhändertagna vi blev i KL, stort tack Michi och Anki! Och vilket roligt återseende, verkligen long time no see. Välkomna till Singapore till helgen, vi ser fram emot att träffa er, Fredrik och Anna igen!

Söndag ringde klockan 04.00 och Jeffrey mötte upp för att ta oss till flygplatsen.  Och vilken tur att vi var ute i hyfsat god tid, för lågprisflyg betydde inte effektivitet den här gången. Vi flög AirAsia och det har jag gjort innan utan bekymmer, men den här gången var det alldeles för trångt på flygplatsen… kö till check-in-automaten, kö till baggage drop, kö till security, kö till boarding.

Well well, vi landade lyckligt i Sandakan på nordöstra Borneo några timmar senare. Här var jag och O i somras och hela den här vistelsen är egentligen en repris av sommarens tripp hit. Jag trivdes så bra här och ville gärna visa föräldrarna riktig regnskog. Vi spenderade en soft söndag i Sandakan och givetvis med ett besök på English Tea House, en favorit från i somras. Den gick hem nu också och vi åt en fin middag med tillhörande solnedgång och utsikt över bukten.

Vi kollar solnedgången från takterrassen på vårt hotell i Sandakan

Igår hämtades vi upp av Borneo Eco Tours och guiden Sarat som skulle ta hand om oss de kommande tre dagarna. Första stoppet blev Sepilok Orang utan rehabilitation centre. Och nej, jag har inte särskrivit fel, den heter verkligen orang utan här. Precis som sist var det en fantastisk upplevelse att få se de rehabiliterade orangutangerna (nu svensk stavning då J ). Skillnaden är att nu är det lågsäsong här, så istället för att trängas med 200 pers på plattformen var vi kanske 40 st. Skönt! Sepilok tar hand om skadade och övergivna orangutanger, mestadels bebisar vars mammor dödats i samband med att man röjer mark för palmoljeplantager. Palmoljeplantagerna är verkligen ett bekymmer här. Som alltid är det ekonomi mot ekologi. Man är beroende av intäkterna från plantagerna, men de är ett hot mot djurlivet, ett stort hot.

Såhär ser de åtråvärda frukterna från palmerna ut innan de pressas till olja

I takt med att plantagerna breder ut sig minskar områdena där apor av olika slag, elefanter och kattdjur kan äta och fortplanta sig. Vill man hjälpa Sepilok att fortsätta sitt arbete för de sötaste orangutanger man kan tänka sig, besök:

  http://www.orangutan-appeal.org.uk/

Här kan du adoptera en liten apa!

En apfamilj

Och en till... Se så fint och försiktigt hon håller sin lilla bebis.

Kan man få äta i fred kanske?

Sedan igår eftermiddag har vi fått vara på genomtänkta Sukau Rainforest Lodge. En lodge mitt i regnskogen vid Kinabatangan River och med en rad ekoturism-priser i bagaget. Vi hade också sån tur så att lodgen är precis nyrenoverad, vilket innebär att jag står mitt i regnskogen och duschar varmt i ett badrum långt snyggare än det jag har hemma.  Soluppvärmt vatten då givetvis! Här har vi fått åka båt på floden med vår kunniga guide och sett hornbills, näsapor, silverlangurer, krokodil, makak, ejdrar och hägrar. Elefanterna ville tyvärr inte visa sig som de gjorde i somras.

Vi kom riktigt nära proboscis monkeys den här gången

Nja, vackra är de ju inte...

Men charmiga och ganska mänskliga

Och nu sitter jag på lodgens veranda, med regnskogens alla ljud tätt inpå. Cikadorna tävlar i decibel, geckorna likaså och en och annan nattfågel gör sig påmind. Och så bloggar jag.

Världen är bra liten tack vare det där Internet.

Skymning på Kinabatangan River