Jetlaggad

Klockan är halvsju på morgonen och jag har hunnit svara på 518 jobbmail (känns det som iaf), kollat fb, kollat dn, ringa till O, kollat banken (ingen munter läsning). Effektivt med jetlag får jag säga.
Nåja, nu äntligen börjar det närma sig planerad uppstigningstid och det är dags påbörja andra mässdagen.
Var fantastiskt roligt att få munhuggas med kollegorna igår igen, jag har saknat dem! Och som alltid kul att träffa våra kunder från hela världen. Här är ett så internationellt klientel på mässan, att spana ut i mässgången gjorde att det nästan kändes som att vara hemma i Singapore :)

Hipp hipp hurra

... för O som fyller år idag! Jag får inte säga hur ung han blir, men kan väl ändå säga att han var väldigt noga med att det fortfarande är ett år kvar som.... ja, inte 40-åring. Eftersom jag har det tveksamma omdömet att åka hem på själva födelsedagen, firade vi igår, med Marie, Eva, Maria och Daniel.

O själv gjorde en heroisk insats redan i onsdags kväll:

Denna mandelkvarn. Inte visste jag att det var en mandelkvarn det skulle till för att hela 4 personer skulle kommentera ett inlägg, jippi :)

Och jo, jag och torrjästen kom väl överens och frossandet var ett faktum. Galet så gott det är med semla!

Idag fortsätter semlekalaset, i eftermiddag kommer Nina, Susanne och Karin. Jag förnekar att det är för att säga hejdå eller så. Precis som jag vägrar att packa eller leta upp min flygbiljett. Jag tänker att om jag inte gör de där sakerna så kommer jag inte behöva åka. Strutsbeteende? Jajamen.

Men nä, det är obönhörligen dags. Ikväll sent går mitt flyg och imorgon bitti är jag i Frankfurt, redo för mässa. Tisdag kväll/natt äntrar jag Sjölid igen och onsdag morgon sitter jag i bubblan på väg till Smålandsstenar. Hur kan fyra månader gå så fort?

Dags för semla

Jag trodde väl knappt det var sant när jag för Nina nämnde det stora hemmafruproblemet att få tag i mandelmassa och hon säger att Imme tagit med sig en mandelkvarn till Singapore. Så stort är mannens matintresse, att han av sina begränsade kilo bagagevikt prioriterar en mandelkvarn. Och inte är det vilken mandelkvarn som helst heller, utan exakt en sån som mamma har, vilken barndomsnostalgi. Så nu är den här hemma och imorgon kväll och på fredag ska det, om allt går som jag och torrjästen tänkt, serveras semlor till hungrande svenskar. Mums.

Sista helgen i Singapore...

Helt otroligt, nu har snart fyra månader gått. Jag tänker inte sammanfatta ännu, kanske aldrig, men det är ändå dags att inse att idag går jag in på sista veckan här.

Helgen som gick var riktigt skön och avkopplande, och innefattade mycket av det som är Singapore för mig. O åkte tyvärr iväg på kick-off på Langkawi, men det var inte mycket att göra åt.
Fredagkvällen spenderades med Eva på Dempsey Hill, väldigt trevligt och det slank ner både en skinny pizza och ett glas champagne. Fint med bara tjejsnack :)
Lördagen gjorde jag något jag nästan aldrig gör, konstigt nog. En heldag vid poolen med Daniel och Maria. Är det stressen över att vara lite solbränd när jag kommer hem som gör sig påmind? Antagligen. För ni har väl också märkt att om man inte är solbränd när man kommer från semester verkar det nästan som att det tycks att det måste varit misslyckat. Jag börjar tycka tvärtom, de härligaste semestrarna är de där det helt enkelt är för mycket aktivitet för att hinna ligga och pressa. Men, med gott sällskap var det en mysig dag. Smet in på en eftermiddagsbio, Love and other drugs, som jag kan rekommendera. Börjar som en vanlig romantisk komedi, men blir betydligt tyngre än så en bit in i filmen, och det blev till och med någon tår på slutet. Bra bra.
Det blev indiskt på lördagkvällen, på Banana Leaf Apolo i Little India. Helt osannolikt, men detta är tydligen en restaurang som finns med i alla guideböcker och jag har missat den! Jag som lusläst allt jag kommit över. Tur då att jag ändå kom dit, tack vare Maria och Daniel. Här har vi mumsat i oss det mest från våra bananbladstallrikar. Lägg märke till grabbarna i bakgrunden, som med god aptit åt fiskögon medan vi försökte att inte stirra :)

Söndagen blev alldeles härlig. O tog ett tidigt flyg och kom hem lagom till att jag vaknat till framför lite morgontv. Strosande i Marina Bay, lunch på favoritfiket och spaning på turister som fotas med Merlion. Men, målet för dagen var Raffles, där vi nu snart besökt alla små fina restauranger. O som fyller år på fredag, fick en för tidig present och vi fick njuta av high tea på finaste engelska manér. Högt i tak, harpaspelare, vackert klädda servitörer, traditionellt cake stand, mm, det var vackert.

Helgen avslutades med ytterligare ett biobesök, nu the Tourist. Klart spännande och sevärd. Och Angelina Jolie är ju vacker som få tycker jag.
Har varit en mycket bra helg.

Det måste vara ett tecken...

... på att jag varit ledig lite för länge. Ikväll när jag skulle knäppa på mig klockan kom jag inte ihåg vilken arm jag brukar ha den på. Vet fortfarande inte en halvtimme senare om det känns rätt där den nu sitter på vänster.
Tycker mest det är obekvämt och vill nog fortsätta leva tidslös lite till.

1 Altitude

Trots att jag försökt göra så mycket som det bara är möjligt under tiden här, så blir det ändå lite stressigt såhär på slutet. Jag vill absolut inte åka härifrån och inte ha hunnit med det jag tänkte. Så igår kväll var det dags för 1 Altitude, som jag av någon anledning inte kommit till tidigare. Det är världens högsta roof top bar, på 62a våning, 282 meter högt.Här står man faktiskt och tittar ner på Marina Bay Sands :)

Thaipusam

Igår var det Thaipusam, en mycket speciell hinduhögtid. Jag har haft lite svårt att hitta ursprunget till den, men det verkar som om man firar dagen då Shiva skapade Shanda (eller Murugan som den också kallas), en krigare som såg till att Devas äntligen kunde besegra Asuras. Nåja, konstigare skäl att ha festival finns väl. Iaf går det ut på att de dedikerade hinduerna fastar i 48 dagar innan högtiden och då bara äter ett mål mat om dagen. På själva Thaipusam rakar de sitt huvud och fäster olika typer av kavadis (översatt bördor) på sin kropp. Sedan påbörjar de en vandring, svaga av fastan och tyngda av vikterna som sitter rakt i skinnet. Här i Singapore är vandringen dryga 4 kilometer, i Kuala Lumpur går man 15 kilometer. Under vandringen utför de dedikerade en dans, Kavadi Attam, musiken spelas av någon i det lika hängivna följet. Jag iakttog det hela i slutet av vandringen, och det var både otäckt, men mest fascinerande att se. Vandrarna var såklart helt utmattade i slutet, efter lång fasta, smärtan som måste vara helt obeskrivlig av att bära vikter i piercingar och dessutom vandra i stekande sol. En verkligt spektakulär högtid.

Ung pojke med tyngder fästa med krokar.

En otrolig vikt att bära. Lägg märke till att allt är fäst i huden.